Karriär + familj = sant, eller?

Jag har funderat på det här med vilka mål man har i livet. Det känns som att man sagt ett fult ord om man säger att ens mål är att ha familj nuförtiden. Ja men med jobb och så? Det är frågan som alltid kommer.

För mig så har jag alltid drömt om att vara hemma mamma. Ha en hel skrilledus med ungar som jag spenderar all min tid på. Den drömmen är ju svår att uppnå på många sätt men man kan ju jobba för att vara så nära den drömmen som möjligt.

Jag har bestämt att börja plugga när föräldraledigheten är slut, inte för att det är en utbildning som ska leda mig till en karriär jag drömmer om. Jag vill göra det för att kunna vara hemma med Ella så mycket som möjligt hennes första år. Sen får jag en utbildning som leder till att jag har bättre chanser till jobb. Men det är mer en bonus känner jag.

Hur tänker man om är två stycken karriärister som skaffar barn? Jag menar om man har stora mål med sin karriär och jobbar skit mycket, varför ska du ens skaffa barn då? Du kommer förmodligen inte spendera särskilt mycket tid med dem och de kommer komma i vägen för din karriär.

Tillåt mig ge ett litet räkna exempel. Säg att du jobbar 40 timmar i veckan mån-fre som de flesta ju gör. Säg också att du jobbar mellan 08-16 som är väldigt vanliga arbetstider. Säg att du har 30 min restid till jobbet. Det är nog lågt räknat för de flest men vi leker med den tanken. Ni kliver upp kanske 06 och åker hemifrån 07,30 där har du 1,5 timmes tid med ditt barn. Förmodligen inte särskilt mysig tid med allt man ska hinna på morgonen. Ni kommer hem 16,30 då ska det lagas mat och ätas och när allt det är avklarat är klockan 17,30 då har jag också räknat i underkant. Men de är 1 timmes tid som inte heller är särskilt mysig förmodligen men de är tid med ditt barn. Sen kanske ni leker eller ser på tv eller vad ni gör men vid 19 så är det dags för barnet att gå och lägga sig. (Tänker mig nu små barn). Ni fixar inför natten och säg att barnet ligger till sängs och sover vid 19,30 om ni inte spenderar flera timmar med läggning men det räknas ju inte heller som kvalitets tid direkt. Då har ni haft 2 timmar till tillsammans den dagen. Så på en dag så har du 4,5 timmars tid med ditt barn. Dom flesta har nog ändå mindre runt 3 timmar skulle jag tro. 15 timmar måndag-fredag. 24 timmar lördag och söndag (räknar på 12 timmars vakentid då de flesta barn sover ca 12 timmar per dygn.). Totalt på en vecka spenderar du då 39 timmar med ditt barn. 39 timmar på en hel vecka. Du spenderar alltså mer tid på jobbet. Det är HELT SJUKT.

Vänta tills karriären är etablerad och man är lite mer flexibel är ju en möjlighet. Men då kanske den biologiska klockan har tickat för långt.

Jag ser en hel del reality tv just nu och det är mycket snack om mål och driv. Har man inga stora drömmar om karriär så har man inget driv då är man inget att ha. Det känns ju sjukt förlegat att kvinnan ska vara hemma med barn medans mannen jobbar. Men om jag vill det då? Mitt mål i livet är att vara mamma, kan inte jag få vara det utan att vara en skam för hela den feministiska rörelsen?

Nu har ju jag ingen man som jobbar in pengar åt oss så det kommer jag få göra så småningom iallafall. Men jag kommer nog även då lägga fokus på tid med Ella mer än att tjäna så många kronor jag kan på en månad. Jag kan tjäna så många kronor vi behöver och sen spenderar jag resten av tiden med Ella.

Jag själv är uppväxt med två stycken föräldrar som har varit väldigt drivna karriärister som jobbat mycket. Jag vet att barnen får lida för det. Jag har dock haft ynnesten att ha två stycken bonus föräldrar som har fyllt upp tiden som mina föräldrar inte hade för mig. Det är jag dem evigt tacksam för, gud vet vad det hade blivit av mig annars.

Jag vet att mina föräldrar älskar mig, men ibland tvekar jag. Ibland tvekar jag på mina föräldrars kärlek eftersom de har varit dåliga på att visa det. Så i mörka stunder kan jag än idag undra vad de skulle välja med pistol mot huvudet, jobbet eller mig? Innerst inne vet jag ju att det är mig dom skulle välja men ni vet när man känner sig sådär ömklig och låg och man känner sig ensammast i hela världen, då tvekar jag.

Kan det kanske vara så att min låga självkänsla och tro på att någon kan älska mig kommer ifrån att mina föräldrar många gånger valt jobbet framför mig? Jag tror det. Jag tror också att om mina föräldrar vetat om det då skulle de ha agerat annorlunda, men det är ju lätt att vara efterklok.

Mina föräldrar har ju dock kunnat ställa upp för mig på många andra sätt tack vare att de jobbat så mycket. Men jag skulle nog byta allt det mot en uppväxt med föräldrar som lekte med mig och läste böcker och engagerade sig.

Jag vet att jag kunde haft det mycket värre tro mig, men det är den här ryggsäcken som kommer prägla hur jag kommer uppfostra Ella. Min pappa frågade mig om det var nånting som jag ville ge henne som jag kände att jag inte fått. Mitt svar var: tid. 

I dagsläget får även jag tid, med mina föräldrar och de båda kan vara lite mer närvarande och det älskar jag. Det är ju bättre sent än aldrig.

För att vara extra tydlig, jag älskar min mamma och pappa och jag vet att de älskar mig. Jag är inte bitter (bara ibland) jag hyser inget agg, men jag kommer nog göra saker och ting annorlunda.

Kanske hänger jag ut mina föräldrar lite i det här inlägget och det kanske känns sisådär. Men jag äger rätten till mina tankar och känslor. Jag äger rätten till min historia som jag minns den och uppfattat den.

I min värld så betyder tid med barn mer än alla pengar i hela världen. Jag ska göra allt jag kan för att vara med Ella så mycket som möjligt.

Hur mycket tid spenderar du med dina barn? Berätta gärna!

Puss på er!

Kvalitetstid

Igår kom vi hem till oss Ella och jag. Kände att jag saknat att ha henne för mig själv och mysa bara hon och jag, så vi låg i soffan i några timmar och lekte och gosade. Sen kom tant Lisa frampå kvällen så vi mös med henne också.

Idag är det inge vidare väder men vi ska gå till erikshjälpen och leta efter julpynt.

Tror jag ska ta en tupplur med Ella på eftermiddagen för jag känner mig trött. Men piggar nog opp med lite promenad också.

Medans jag ordnade mat till mig när jag kom hem igår fick Ella ligga i sitt babygym och lufta rumpen. När jag kommer ut i vardagsrummet igen så har hon ålat av sig från kiss och bajsskyddet jag lagt ut och lagt lite bajs och kiss på golvet istället. Bättre golvet än hennes lekmatta som är lite bökigare att rengöra. Men det är en av Ellas superkrafter, att lyckas kissa och bajsa på allt trots att man lagt skydd.

Nu ska jag ringa kyrkan och boka dop.

Puss på er!

Skrik natt

Igår tog det väääldigt lång tid innan mitt lilla hjärta kunde somna. Det var magen och gaser som spökade och jag fick fan för att jag inte packat med några pysventiler. Typ aldrig använt dem bara nån enstaka gång så tänkte att det inte skulle behövas. Där hade jag fel väldigt mycket gas och en pysventil hade nog sparat mig och bebis nån timmes skrik på kvällen.

Men nu vet jag och det var sista gången jag lämnade hemmet en längre stund utan pysventiler. Men till slut fick vi bukt med dom när jag hjälpt till att trycka på, masserat, legat på mage, burit med kolikgrepp sen så somnade prinsessan. Värkte i mamma hjärtat kan jag säga! Tur att mormor ställde upp imorse så jag fick sovmorgon igen.

Idag ska vi åka iväg och träffa lite av min släkt och det ser jag fram emot. Det blir alltid så långt mellan gångerna när livet kommer emellan. Men då är det allt mer skoj när man ses!

Men först ska nog mormor få barnvakta lite så jag kan ta en lååång dusch :D

Puss på er!

Skvallerbytta bing bång

Det händer att jag hör föräldrar eller andra vuxna att säga åt barn att man inte ska skvallra. Jag kan förstå det men, ser man vad konsekvenserna kan bli av det?

Hur ska barnet sen skilja på när det är okej att skvallra och när det inte är okej att skvallra?

Det är ju inte helt ovanligt att barn skvallrar för att själva se duktiga ut och för att den andre ska få skäll. Det är ju inte ett beteende att uppmuntra. Men genom att säga till ett barn att man inte ska skvallra så riskerar man ju att barnet också håller viktiga saker hemligt.

Kanske finns det en vuxen som beter sig olämpligt runt barnet, barnet berättar då inget för att man inte ska skvallra.

Kanske finns det någon som slår hen på skolan. Då berättar inte barnet för hen har lärt sig att man inte ska skvallra.

Jag tror att vi som vuxna får lyssna på allt barnet skvallrar om så får vi helt enkelt sortera genom vad som kräver att vi gör något och det som vi bara behöver höra.

I dessa tider av #metoo osv så är det viktigt att vi kommer ihåg att grunden läggs i barndomen. Om barnen får lära sig från början att det är okej att berätta saker för vuxna runtomkring så kanske vi kommer ett steg längre i kampen mot mobbning, förtryck och annat som vi inte vill ha kvar.

I långa landet lagom där jante lagen länge styrt är det ju inget vi lärt oss tidigare kanske. Mer att man ska sköta sig själv och hålla sig på sin kant. Det känns väldigt förlegat år 2017.

Så tänker iallafall jag.

Nu ska jag äta glass puss på er!

Promenad oså

Har precis vart på en timmes promenad med vovve och barn. Var lagom kyligt och väldigt skönt. Funderar på att försöka fynda en bilstol på black friday rean. Det är ju inte långt kvar egentligen tills det är dags att byta och det är ju inga billiga grejer det där. Jag tror det är lika bra att passa på nu om jag hittar en billig och bra. Säkerheten är ju viktigast. Jag vill ju helst byta baby skyddet så fort hon kan sitta utan stöd då nästa stol är mycket säkrare!

Jag är riktigt hönsig när det kommer till att åka bil med mitt lilla hjärta. Jag har ju varken körkort eller bil själv så det blir ganska sällan vi åker. Jag är allt för medveten om hur farligt det är att vistas i trafiken och jag hinner nog aldrig vänja mig då vi åker så sällan.

Jag som alltid varit så lat promenerar ju hellre till stan än att ta bussen numera haha. Finns ju sina fördelar med det.

Imorse låg min gamla vovve och kurade bredvid Ella när hon låg och lekte i baby gymet. Märks att han blivit gammal då han låg med ansiktet riktat mot stjärtis och där kom det friskt med både gaser och två bajs lass medans de låg där haha. Den där nosen är nog inte vad den en gång varit.

Nu vaknade min fina dotter så nu blir det lek och mys!

Det här med "skärmtid"

Precis satt mig på tåget mot Bollnäs och Ella sover som en stock i vagnen, därför passar jag på att börja med detta inlägg!

Jag är livrädd för att bli den morsan som trycker upp telefon i ansiktet på mitt barn så fort hon gnyr till när vi är på allmän plats. Eller sätta henne framför tv:n i flera timmar om dagen för att jag inte orkar leka med henne.

Frågan är ju vart gränsen går? Ska man ha nolltolerans mot skärmtid? Nej, det tycker iallafall inte jag. I dagens samhälle där vi är väldigt styrda av teknik och den används i nästan allt, känns det taskigt att utesluta mitt barn från det så att hon ligger efter i utvecklingen sen när hon ska till förskola, skola och livet.

Lagom är bäst, men vad är lagom?

Jag har en förhoppning om att aldrig använda mobil eller platta för att "få tyst" på mitt barn. Då är det mitt jobb att uppfostra inte ta den snabbaste närmsta lösningen. Jag återkommer när Ella kommit i trotsålder så får man ju se hur det funkat med det ;)

Det är också lätt att halka snett på internet, man är aldrig många klick ifrån något högst olämpligt för barn. Där har vi som föräldrar ett ansvar att undvika det så långt det går. Det är kanske inte någon bra ide att låta barnet titta på youtube när du inte är med. Men däremot appar som är gjorda för barn kanske är kanon medans man som förälder behöver göra annat. Man får hitta sina vägar helt enkelt.

Rent generellt av det jag ser runt omkring mig, och jag jobbade på lekland innan jag blev mamma ledig så jag har sett en del.Så används mobil och padda alldeles för mycket som barnvakt. Det används när barnet är ledset, argt, trött, glad och allt däremellan. Har du ett ledset barn ska DU trösta hen. Har du ett argt barn, ta reda på vad ilskan kommer ifrån och ta itu med problemet. Är barnet trött, då kanske de är kanon med 10 min platta innan det är sovdags för att varva ner lite. Är barnet glatt, ja då kanske det också kan vara givande att använda nån av alla de appar som kan hjälpa barn lära sig massa roliga saker, eller hålla på med sång och dans videor. Men har du tid så passa på att lek och vara med ditt barn.

Många belönar (förmodligen omedvetet) dåligt beteende med platta eller mobil. Alltså istället för att ta itu med utbrott eller annat dåligt beteende så sticker man dit mobil eller platta. Då blir det lugnt och skönt. Tills plattan eller mobilen ska bort. Då blir det problem.

Jag tycker verkligen att man ska nyttja de många fördelar som finns med tekniken idag, men den ska inte ersätta dig som förälder. Det är fortfarande ditt jobb att uppfostra ditt barn, det kan inte youtube göra åt dig.

Hur tänker ni kring skärmtid? Hur har ni gjort? Ni kanske rent av har tips och tricks? Eller skit bra appar ni vill tipsa om? Dela gärna med er!

Lite ljusare

Idag mår jag bättre. Jag känner mig glad och pepp. Trots väldigt lite sömn. Jag ska ta en promenad till sjukhuset med den sista bröstmjölken som ska doneras och göra några ärenden på stan på vägen tillbaka.

Jag ser mycket fram emot att åka hem till mamma i helgen. Då ska jag njuta av att sova ensam nån timme på morgonen, ta långa duschar och helt enkelt bli ompysslad.

Jag ska också ta mig tid att skriva ett längre blogg inlägg om mina tankar och funderingar kring skärmtid, eller kanske tygblöjor, eller babypottning. Jag vet inte riktigt men kanske får jag möjlighet att bränna av alla tre ämnen under helgen.

Nu ska vi promenera iväg för nu behöver Ella sova.

Puss på er!

Skör

Jag känner mig fortfarande skör. Jag har nära till gråt.

Jag känner så mycket kärlek till mitt barn att det gör ont. Var jag egoistisk när jag valde att skaffa barn ensam? Räcker jag till?

Det är ett så stort ansvar jag har tagit på mig och jag känner att det är övermäktigt.
Jag vill ge henne allt. Jag vet dock inte om jag kommer klara det ensam.

Min lilla tjej blir 3 månader idag och tiden går alldeles för fort. Jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor. Det jag vet är att jag behöver lite sömn. I helgen kommer vi åka hem till min mamma och bonus pappa. Ellas mormor och morfar, kanske blir vi lite ompysslade och jag får sova lite extra. Det behövs.

Ska försöka ta mig till gymmet imorgon också jag tror det behövs, alla säger ju att träning är bra mot ångest och depression. Jag hoppas på det och styvlar iväg imorgon för lite endorfiner via träning helt enkelt!

Glad bebis

Jag grät när Ella fick sina sprutor. Känner att nästa gång måste jag vara lite tuffare, jag tror inte det gör något bättre för henne att morsan sitter och gråter.

Men men jag trodde jag skulle få en ledsen och trött bebis. Hon sov som en stock ett par timmar i vagnen ute på balkongen när vi kom hem. När jag tog in henne och hon hade en iskall hand som hon krånglat av sig vanten på kände jag mig som en dålig mamma.

Det gick över och jag har nu en mycket pigg och glad bebis utan feber som ligger och luftar rumpen och leker med sitt babygym.

Skör

Idag känner jag mig skör, ensam och skör. Har inte fått sova nå vidare de senaste nätterna och känner mig väldigt trött. Det är nu jag känner att jag är ensam. Jag vill sova. Jag vill ta en lång dusch. Jag vill slöa. Men allt det är en lyx en ensamstående mamma inte kan få när hon vill så nu biter vi ihop och kämpar bara.

Ella fick vaccin idag, jag grät. Är jag en hemsk människa som ändå tänker att jag kan vinna lite sömn om hon får lite feber och blir trött av vaccinet? Då kanske jag kan sova också och duscha, länge.

Tror jag ska chansa på att hon kommer sova en stund till och ta med babyvakten och gå in till duschen. Kanske mår jag lite bättre sen.

Vaccination

Jag är så sjukt trött så jag ska gå och lägga mig nu när Ella precis somnat och försöka sova igen lite! Imorgon ska vi på BVC och Ella ska få vaccin med spruta för första gånger. Jag är sjukt nervös och tror jag förmodligen kommer böla som ett barn och hon kommer klara det galant säkert!

Men får komma ihåg att det är en bra grej egentligen och bita ihop lite!

Igår var vi och blev fotade av superduktiga barnfotografer från klick kids! Längtar tills jag får se de färdiga bilderna såg några i kameran och jag dog typ sötdöden.

Nu ska jag krypa till kojs! Puss på er!

Denna diskussionen som pågår överallt gällande maten!

Diskussionen om mat för små bebisar pågår överallt. Iallafall i alla de grupper jag är med i på fb så dyker diskussionen upp ganska ofta. Det råder väldigt olika meningar och jag vill dela med mig av mina tankar kring detta. Håll i hatten nu för nu ska ni få komma in i min värld lite. Jag är som ni vet ensamstående och många diskussioner som många andra kanske skulle ta med sin partner tar jag med mig själv. Haha låter kanske sjukt men ni kommer nog förstå snart!

Jag vill börja med att vara tydlig med att alla gör som de vill, men jag tycker ändå att man ska kunna diskutera för och nackdelar med alla metoder. Tycker det känns som att många inte är så öppna för att lyssna när det kommer till barn och inte gärna ändrar sin mening då de helt enkelt inte vill höra på argument som "motsäger" det dom gör.

Vad gäller att introducera mat så har jag valt att med Ella kommer jag använda mig av blw metoden. Du kan läsa mer om metoden här: http://www.blw.nu/

I korta drag så introduceras mat tidigast från 6 månaders ålder och barnet äter då själv. Alltså inga pureer eller barnmat utan bitar av mat som barnet själv håller i och äter själv.

Efter att ha läst om detta så ser jag det som det självklara valet. Dels så lär sig ju barnet att äta. Inte svälja pureer utan verkligen äta. Tugga, svälja osv osv. Mat introduktionen får ske i barnets takt vilket jag tror är en stor fördel då alla barn utvecklas olika så är kanske inte alla barn som är 6 månader redo för 3 mål mat om dagen medans andra kanske är det! Barnet får lära sig äta utan stress om hur mycket som slinker ner i magen och huvudfödan är bröstmjölk/ersättning så länge som det krävs.

Eftersom att barnet äter själv så lär sig barnet också från start att äta tills hen är mätt inte tills mamma/pappa tycker hen ätit tillräckligt eller tills det är tomt på tallriken. Detta tror jag är en viktig lärdom i dagens samhälle där övervikt och fetma är ett stort hälsoproblem för många. Jag själv har kämpat med min vikt hela mitt liv, mitt största problem är att jag äter för mycket och för snabbt. Jag tror att detta kan bero på att jag blivit lärd att måltiden ska överstökas på hyffsat kort tid och att det ska ätas tills det är tomt på tallriken.

Jag är helt övertygad om att om barn får lära sig att äta tills de är mätta och inte tills man som förälder anser dem ätit tillräckligt kommer man mycket långt i kampen mot övervikt. Att också låta det ta sin tid tror jag också är viktigt. Som vi vet så blir ju barn lätt distraherade och det finns kanske mycket annat som barnet vill hålla på med vid matbordet. Om man istället för att försöka truga i de sista tuggorna eller duka undan när man anser att tiden för mat är slut kanske man ska ge det 20 minuter till? Lite tålamod i vårat stressade samhälle tror jag är guld. Eller om barnet inte är intresserad av att äta under måltiden och vill gå och leka istället. Ställ undan tallriken och låt barnet äta när hen blir hungrig då?

Jag tror att vi är alldeles för låsta vid våra rutiner och hur det "ska" vara att vi gör saker svårare än vad de är. Att vi också förväntar oss att barn ska anpassa sig till vår vuxenvärld istället för att vi anpassar oss till deras kan jag tycka är lite orättvist. Missförstå mig rätt självklart måste barn anpassa sig efter vår värld. Men ibland är det kanske möjligt för oss att anpassa oss efter dem också?

Det jag egentligen undrar över mest är varför vissa fortfarande envisas med att börja introducera mat vid 4 månaders ålder? Livsmedelsverket och WHO rekommenderar ju att vänta tills 6 månader. Jag förstår att man gjorde så förr osv osv. Men om forskning gjorts och dessa instanser menar att det är bättre att vänta tills barnet är 6 månader, varför börjar man tidigare då?

Barnet kanske inte mår dåligt eller lider av att börja tidigare, men det finns anledningar till att det rekommenderas att vänta. Så varför lyssnar man då inte på dessa?

Har du börjat tidigare med dina barn? Varför valde du att göra det? Jag är genuint nyfiken och dömer verkligen ingen!

Detta är något jag verkligen tänker mycket på och jag skulle bli så glad om ni vill dela med er av era erfarenheter och åsikter kring detta!

Slänger in en bild på Ella mest för att det känns trist med ett inlägg utan bild haha!

En fredagkväll med skrik och en morsa som sliter sitt hår

Denna kvällen började superfint med att Ella sov i sin säng klockan 19.30 sen vaknade hon 19.50 cirkus och sen dess har vi ammat, skrikit, bytt blöja, skrikit, somnat, skrikit osv osv osv och här sitter nu en mamma som ska ge upp. Nu ger vi upp försöken med spjälsäng för ikväll och drömmen om en timmes vuxen tid innan jag ska sova så kryper vi ner och ammar till sömns och tar nya tag imorgon.

Det här med att be om hjälp

Idag har min fina vän Lisa och hennes karl Elliot hjälpt mig massvis då min säng ska bytas mot en annan säng. Jag har inget körkort och är ju ensam med Ella så utan vänner som dessa två skulle jag inte kunna göra speciellt mycket. Ändå får jag så dåligt samvete för att jag behöver be om hjälp med saker. Fast jag vet ju att de gärna hjälper till och jag står ju självklart för proviant kaffe och allt som hör till. Ändå tycker jag det är så jobbigt att be om hjälp. Varför är det så? Är det långa landet lagom som lärt oss att det är fult att ta hjälp av nära och kära när man behöver det? Helst skulle jag fixa precis allting själv, men det kan jag ju inte.

Jaja nu ska jag vika tvätt slänger in en gullig bild på Ella för syns skull!

Tack och bock!

Hur mycket projicerar vi i onödan på våra barn?

Jag funderar en del på hur mycket vi som är föräldrar projicerar på våra barn. Det som vi ser som sanning, är det verkligen den absoluta sanningen? Jag tänker framförallt på alla "måsten" vi lägger på våra barn. Jag själv vet att jag gjort det till en sanning att min dotter "bara" tar nuk nappar. Tidigare så tog hon mam nappar också och gör det fortfarande om jag ger henne en men jag har fått för mig att hon spottar ut mam mer och hellre tar nuk. Egentligen tror jag det handlar mest om att Ellas nuk nappar är mycket gulligare och har nalle puh motiv och jag använder de mer av den anledningen.

Eller när barn "bara" kan sova om man vaggar i 63 graders vinkel med en viss vaggvisa och en exakt takt. Lite överdrivet men ni fattar grejen. Förmodligen så är alla dessa grejer en sanning som vi gjort till sanning. Eftersom barn, speciellt små barn hela tiden ändrar sina rutiner så tror jag vi skjuter oss själva i foten med dessa saker hela tiden. Jag tror man vinner på att hela tiden testa att göra saker på andra vis för då upptäcker vi nog att dessa sanningar ändras nästan varje dag.

Var ärliga mot er själv, hur mycket har ni som sanning om era barn, som om man tänker efter helt enkelt är sanningar ni skapat? Eller har ni rent av ett beteende ni skapat och sen ångrat? Tänker kring läggningsvanor, matvanor eller annat? Några fällor som ni vill varna för? Jag tror ju inte man gör något med syfte att skapa problem men om man inte tänker innan man gör så är det kanske det som händer!

Dela gärna med er av era erfarenheter!

Nu ska jag se bachelor fler tankar kommer imorgon!

P.S. Tar gärna emot kritik om min grammatik osv känner att min svenska inte är på topp.

Dom dör inte....

Innan jag går all in på specifika ämnen, vill jag dela med mig av min frustration kring dåliga argument. Att använda argumentet barnet dör inte av... Vad det nu än är man pratar om tycker jag är så fruktansvärt irrelevant. Barnet kommer inte dö om du slår det i ansiktet heller men det gör man inte ändå. Jag blir så trött när man diskuterar med andra föräldrar om olika sätt och metoder man kan göra saker och ting på och det alltid ska vara nå trött jävel som skriver något i stil med "Jag har alltid bla bla bla med mina barn och de lever än."

Vad fan har det med saken att göra att de har överlevt? De kan överleva jävligt mycket men det betyder inte att du gjort nånting speciellt bra eller att barnet inte kommer få bestående men av det du gör. Jag menar bara att om du vill göra en poäng av att du tycker att din metod funkar så är inte argumentet "barnet har överlevt" så mycket att hänga i julgranen. Detta kommer nog vara en återkommande irritation kan jag tro men kände att jag behövde spy ur mig lite.

Avslutar detta glada inlägg med en fin bild på mig och min dotter.
Återkommer inom kort med fler aggressioner vilken dag som helst kommer kanske ett lite gladare bloggande, men inte idag.

Ännu en mammablogg!

Välkommen!
Detta är en blogg jag skapat med syftet att kunna dela med mig av mitt och min dotter Ellas liv. Jag lever ensam med Ella och har ingen partner att dela de små detaljerna av våra dagar med så jag väljer att dela dom i denna bloggen istället. Jag tror och hoppas också att det blir roligt att se tillbaka på denna blogg då den kommer innehålla många minnen från Ellas barndom!

Detta är första bilden jag tog på min lilla groda!


Jag kommer också använda denna blogg som en ventil för mina tankar och åsikter kring föräldraskap som ofta kommer upp på fråga i alla facebook grupper jag är med i. Jag kan ibland känna att jag missuppfattas eller att det blir onödiga diskussioner samt att andra mammor känner sig påhoppade. Så ,istället för ändlösa diskussioner i kommentarsfält så kommer jag ventilera det här. Detta kommer kanske bespara andra mammor lite onödig irritation.

En av mina favvo bilder hittils!

Jag välkomnar både kritik och glada tillrop! Dela gärna era egna tankar kring de ämnen jag skriver om och ifrågasätt gärna mina tankar.

Jag tror detta räcker som första inlägg, jag vill inte bli för långdragen.

Puss och kram från oss!