Det är länge sedan jag skrev här. Utvecklingsfaserna går i ett och mitt fokus har varit begränsat till vår vardag. Jag har inte haft utrymme för så mycket mer.
Det är fortfarande fullt upp men idag kände jag ett behov av att spy ur mig lite känslor. Rakt ut i universum där förmodligen väldigt få bryr sig men det är inte det viktiga.
Just idag har Ella suttit i selen nästan hela dagen. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte varit tillräckligt närvarande på sistone. Mobilen åker upp lite för ofta, TV:n är på lite för mycket och mina tankar ligger bland räkningar som ska betalas hur det ska gå med min utbildning och en miljard andra skit saker som inte hör hemma med min tid med Ella.
Just när jag skriver detta så sover Ella i selen så den här tiden blir inte tagen från henne iallafall.
Men jag har lovat mig själv idag att ge mer av min odelade uppmärksamhet till Ella. Det duger inte att sitta bredvid och skrolla i nån gammal iphone medans hon leker. Jag måste se henne. Kommunicera med henne. Bekräfta henne. Hjälpa henne i hennes utveckling.
Jag missade lite när det gick från att hon var en liten klump som ammade och låg stilla till det här vi är i nu.
Jag har så dåligt samvete för att jag inte spenderat tillräckligt med tid med att ge henne min odelade uppmärksamhet. Det har ju hänt varje dag men inte alls tillräckligt mycket känner jag nu.
Jag är så jävla rädd om vår anknytning och vill slå mig själv som riskerat den genom mitt beteende.
Men så länge vi lever lär vi. Jag kan och ska göra bättre.
Idag har jag känt en hel massa sorg. Jag känner sorg för att min bebis växer för fort. Jag känner sorg för att jag jobbar i motvind med mina mål med vårt liv. Jag känner sorg för att vi har spenderat en hel lördag ensamma utan någon som har velat eller kunnat vara med oss.
Jag känner också glädje och tacksamhet över de människor som gärna är med oss de flesta andra dagar. Så oroa er inte jag går inte här hemma och gråter varje dag!
Ella är snart 8 månader. Jag känner mer och mer att jag jobbar i motvind. Jag måste försvara vår amning, jag måste försvara vår samsovning, jag måste försvara mitt val att hålla Ella borta från förskolan så gott jag kan de närmsta åren. Detta för att dagens samhälle har bestämt att normen är att göra massa saker som går emot allt vad instinkten och barnens behov är.
Jag tycker det är tråkigt att jag ska behöva försvara att jag vill möta mitt barns behovs på hennes villkor så mycket som jag kan. Jag tycker det är tråkigt att det inte spelar någon roll hur mycket vetenskapliga bevis jag kan påvisa för att det är bra för barnet så är det ändå fel eftersom inte alla andra gör så.
Jag är ledsen idag. Så idag är jag glad att jag har min sele och min bebis som kan vara nära mig och påminna mig om varför jag kämpar.
Så är det med mig idag.
Puss och kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar